Tre i svärd - framgång trots motgång

8. dec, 2016

Som kemist, läkemedelsförespråkare och kosttillskottsförnekare konfronteras jag ofta med argument för olika slags naturpreparat och "alternativa" behandlingsmetoder med hjälp av hälsopreparat och annat trams. Lika ofta ifrågasätts konventionella läkemedel och kemiska substitut på samma sätt, ofta av samma människor (hör och häpna!). Fiskleverolja och citroner och vitlök är väl en sak och mitt svar är lika gott som vem som helst annans, nämligen om du tror på det, om det verkar fungera för dig och du står ut med hemsk andedräkt, så käka ett par klasar om dagen! Men övertyga mig inte, tack. Jag klarar mig utan, trots överhängande fara för vampyrattacker. Det är som med religion. Jag tror inte på gud. Jag tror ännu mindre på gud när någon vill övertyga mig om hens existens. Bara för att bibeln säger att Jesus återuppstod och det så övertygar det inte mig i någon form eller inlindat i någon typ av argumentering. Lika lite som jag tror att Tintin varit på månen för att det uppenbarligen finns bilder på det. Däremot förväntas jag försvara konventionella läkemedel och till exempel aspartam i egenskap av kemist och sådan som tror på vetenskap och sunt förnuft. Varför har jag denna bevisbörda? Om man antas mördat någon måste man ju inte bevisa att man är oskyldig för att slippa straff. Men kommer det en stolle och hävdar att läskindustrin vill mörka att aspartam är farligt för att ha ett legitimt alternativ till sockret de kränger i vanlig läsk då måste jag plocka fram kunskaper från kemistlinjen vid Stockholms universitet för att övertyga om motsatsen. Trots att miljoner människor dricker lightläsk varje dag, trots att aspartam är godkänt av statliga livsmedelsverket och andra organisationer världen över, och framför allt trots att vetenskap är det sista som biter på fanatiker. Men om en bloggare som är snygg och vältränad och har läst hälsokunskap vid Gnosjö university hävdar att papayaskal motverkar cancer i bukhålan så har han framtiden tryggad. Hans faster är nämligen papayaodlare i västra Samoa och hans morbror delägare i ett transport- och importbolag. Vetenskap eller ej är mindre viktigt, bara verkningsmekanismen är tillräckligt övertygande för lekmän. Hitler hävdar att de största lögnerna är enklast att acceptera. Kolloidalt silver till exempel. Vilken jubelidiot vill frivilligt äta tungmetaller? Jo men det ska tydligen vara bra för nåt, fråga mig ej vad. Säljs lite här och där, främst på nätet, under hälsopreparat. Livsmedelsverket varnar strängligen för detta preparat. Kolloidalt silver är och förblir giftigt oavsett korkade argument från hälsobloggare med dolda agendor. Jag kom på en dunderbra idé: Snabbverkande kolloidalt silver - Koloidalt kvicksilver! Jäklar vad bra. Kvicksilver är flytande och mer lättsmält än vanligt silver, tas upp effektivt av cellmembran och lagras lättare där det behövs. Så bra argument kan man nog inte ha invändningar mot. Som lekman. och bloggare. Och vinstgenererande hälsokostbutik. Letar på nätet om en månad.. pang! 1256 träffar på hälsokostbutiker world wide... 

22. okt, 2016

När man är galen så har man säkerligen galna föräldrar. Galenskap är ärftligt även om det inte smittar så är den galne förmodligen inte ensam om det i släkten. Mina föräldrar har släng av det ena och andra och min pappa är också bipolär med perioder upp och perioder ner. Jag tänkte berätta om en gång när han var uppåt.

Angelica och jag bodde vid tidpunkten i en lägenhet på Södermalm i Stockholm nära Zinkensdamm. Vi väntade vårt första barn och skulle därför snart flytta till större lägenhet utanför stan. Vi hade redan möbler, snarare alldeles för mycket möbler. När vi beställde flyttfirma senare och sa att vi bodde på 42 kvadratmeter så skickade de en flyttbil och två flyttgubbar anpassade till uppdraget. Flyttgubbarna sa sedan efteråt att vi hade saker och möbler för en större trerumslägenhet. Nåja, vi skulle få hjälp att flytta ett par mindre möbler och saker från Angelicas flickrum inne i centrala Stockholm. Jag hade bestämt med min pappa att hyra en liten lastbil på macken och ordna med flytten i helgen. På torsdag morgon vid åttatiden ringde det på dörren och när jag lätt sömndrucken öppnar står pappa där. ”Hej nu är jag här!” säger han och uppseendet vittnar om det hyopomaniska tillståndet med lätt uppspärrade ögon och brett leende. ”Ja, jag ser det” svarade jag. ”Varför är du här?” Han sa att han har hyrt lastbilen och att den står där nere. Med hjälp av lite kaffe och några telefonsamtal gick det att planera om dagen och göra sig redo för flyttuppdraget. Vi begav oss iväg med pappa som chaufför. Det var ju ändå han som hyrt bilen. Vi åkte in i innerstaden och varför minns jag inte längre (detta var ca 17 år sedan) men vi skulle parkera en kort stund mitt emot centralstationen. Det finns en plats längst in och vi parkerar. En möjlig anledning att vi gör detta kan varit att vi behövde ringa Angelicas föräldrar om portkoden och möjligheterna att ställa bilen utanför dem. När vi är klara att åka, så står jag och dirigerar på gatan eftersom det är svårt att manövrera lasbilen om man är ovan, och pappa ska backa ut. Det börjar bra, men så svänger bakpartiet farligt nära en stolpe med en skylt på. Jag viftar och signalerar att lägga om kursen, men pappa backar på. Jag skriker, signalerar och till slut rusar halvt över huvud mot dörren för att öppna den och hojta in att stanna bilen! Då hör jag en dov duns och stolpen pekar i cirka 60 grader ut åt sidan! Kör fram en bit och försiktigt ut mellan bilarna. Jag går och ser om jag kan räta upp stolpen. Men innan jag kommer fram så är det en billist som frenetiskt tutar åt pappa att flytta på sig, vilket han gör, rakt in i sidan och ytterbackspegeln på en parkerad bil. Spegeln är mos. Jag går fram till pappa som är skärrad och säger att vi sätter en lapp på rutan med kontaktuppgifter. Han letar efter papper och penna. Då kommer den tutande bilens ägare fram och börjar vilja skälla. ”Herregud vad gör ni? Blabla…” Jag hör inte vad han säger för jag har lite tappat humöret och möter honom med att högt och tydligt (jag skriker med andra ord) säga att vi minsann kan ordna detta och ber honom sköta sitt. Reaktionen blir mycket defensiv och han ber mig hålla sig på avstånd. Kan förstå det med tanke på hur galen jag är. Ja vi sätter dit en lapp och sedan ska jag räta upp skylten som istället med en krasch dimper i backen. Vi sätter inte dit en lapp utan rullar så diskret som en lastbil kan vidare.

Vid Sergels torg tar pappa fel väg i cirkulationsplatsen vid pinnen. Inser att vi måste vända bestämmer sig pappa för att göra det i ett parkeringshus. Fastnar med taket i infarten så klart! Det är några centimeter det handlar om. Det som inte går med våld, går med mer våld och vaselin. Så gasar på och ömsom backar ömsom vrider på ratten och kör på 2:an kommer vi slutligen in i bottenvåningen där det går ganska lätt att vända. Bara två inbackningar i betongväggen får väl räknas som godkänt. Efter dessa 5 krockar tycker pappa att jag borde köra. Det gör jag något motvilligt och vi klarar faktiskt av uppdraget sedan. 

Han med mosad backspegel hör av sig och det går på några tusen, men skadorna på stolpen, parkeringshuset och hyrlastbilen passerar på något sätt obemärkt förbi. Det var väl ingen som inspekterade taket på lastbilen. Undrar varför?

20. okt, 2016

När man är galen så hamnar man då och då på psyket. För den som sluppit vara där så ska jag nu beskriva denna exotiska plats mer i detalj. Psyket har rum med säng och skåp och sängbord i. Två patienter minst i varje rum. Sladdar, speglar, öppningsbara fönster och glödlampor är förbjudna av anledningen att någon galning kan få för sig att skada sig själv, andra eller hattifnattarna i garderoben. 

Eftersom man som patient på psyk inte gör något annat än äter frukost, fika, lunch, fika, middag och kvällsmacka. Möjligtvis har samtal en halvtimme två gånger per vecka, så finns det två ställen där man kan vara - dagrummet vid tvn eller på sin säng. Har man tur så föredrar ens rumskamrat repriser av Rederiet och sitter i dagrummet, så att man kan residera på sängen ostörd. Ett tillfälle hade jag otur. Min rumskamrat var en sängmänniska. Han envisade sig med att dryfta det fjärde stora intresset (efter äta, sova och tv) rökning. Varannan minut beklagade han att han saknade ciggaretter och han inte fick gå ut (Han hade ännu inte blivit betrodd med att gå ut själv, vilket jag ändå kunde då). Hade han ändå fått gå ut hade han inte några pengar till ciggaretter. Det fick jag höra om och om igen. Till slut stod jag inte ut längre och gick på en promenad. När jag kom tillbaka så lovprisades jag av rumskamraten i hela psyket och han var glad som en lärka, men som tur var såg jag knappt skymten av honom längre på sängen. Han var nämligen ute med gänget på rökpaus, rökandes på cigaretter med varm hand skänkta av undertecknad. 

Fortsättning följer på mitt liv som leg. galen!

20. okt, 2016

När är man galen? Är det när man går runt och pratar för sig själv? Man kan ju ha en hands-free öronsnäcka bakom hårsvallet iofs.. eller så är man professor i matematik och djupt inne i ett underbart bevis av Fermats sista teorm. Professorer är ju motsatsen till en galning. Professorer är bildade, intelligenta och framgångsrika. Nej, galningar är yxmördare och våldtäktsmän. Den grannarna minst anar står plötsligt med regnkappan vidöppen inför förskrämda skolflickor. Galningar är uteliggare som har pälsmössa utochin på sommaren. Som äter ur flaskor insvepta i tidningspapper. Som går runt med ett plakat på magen där det står "slutet är nära!". Gärna också med en förgylld romersk lagerkrans på hjässan och pladdrande på gammelgrekiska patrullerar fram och tillbaka på Slussens tunnelbaneplattform. Hejar på Rebell-Robban vid varje passage. Men vänta nu... dessa människor går ju runt på gatan. De är inte inspärrade på nåt sinnessjukhus där de pumpas med lugnande mediciner och spänns fast i madrasserade rum och utsätts för elchocker. Då måste ju de galningarna som ÄR inspärrade vara riktiga mega-galningar!

Japp förmodligen. Jag var på psyket ett halvår när jag var 15 år. Konstigt att jag aldrig såg nån av dessa mega-galningar.. Det närmsta jag kom var när sjukhuset två plan under på narkomanavdelningen utsattes för en brand. Då gick brandlarmet sent, så korridorerna fylldes av den angenäma lukten av brinnande madrasser. Nöddörren var låst passande nog. Då kom klientelet från rättspsykiatriska avdelningen ned till oss. Där fanns en sån där mega-galning.. Han hade tydligen yxmördat sin fru. Vi satt en bra stund bredvid varandra i den rökfyllda korridoren utanför den låsta nöddörren och väntade på en rökdykare. Till slut gav han en komplimang om min tjejkompis strumpor ivrigt ackompanjerad av vårdarens muntra utrop "herregud vi kommer att dö" och dylikt. Då bestämde vi oss för att sluta vänta och gå in till vår avdelning och koka kaffe. Kaffe är ett universellt språk som lugnar ned mega-galningar som vi. Vi kom ut till sist och leddes in på rättspsykiatriska kliniken, genom två övervakade dörrslussar. Det här var dagen för min första permission från psyket. När jag kom tillbaka luktade min teddybjörn Björn fortfarande brandrök. Kanske hade någon rättspsykiatrisk mega-galning kramat honom i smyg medan vi kokade kaffe. Om man inte blir galen av en sådan upplevelse, vad gör man då på psyket? Frågorna är fler än svaren.. häng med i nästa del av mitt liv som leg. galen!

19. okt, 2016

Jag trodde aldrig jag skulle banta. Någonsin. Jag hatar bantning. Det är uttjatat. Alla pratar om sina vikter och träning och LCHF hit och stenålderskost dit. Folk som dricker vin och äter choklad på helgerna jämför näringinnehåll i olika Nutrilettprodukter. Går på cross fit träning och kör bil till dagis. Trött på dubbelmoral och visa-sig-duktig-i-lunchrummet. Trött på idiotiska metoder som ägg och grapefrukt eller 5:2. Ja kanske funkar det men en månad senare är personen missnöjd efter att ha gått upp 1 kg (om man väger 48) eller 8 kg (om man väger 93). Då är det dags att konsultera Aftonbladets djupgrävande journalister, vilka 9 av 10 är specialister på hälsa och träning. Nya rön presenteras dagligen och det viktiga är inte hälsan utan att kunna diskutera (läs orera) om dessa alltid så spännande och välgrundade vetenskapliga aspekter av bantning. 

Aldrig därför hade jag tänkt banta. Men som ni vet blev jag opererad och drabbades av komplikationer som lett till ett större bråck över magen. Nu efter fem år vill jag åtgärda detta och blir skickad till en specialist. Jag frågar vad jag kan göra för att minimera risken att ännu en gång hamna i koma i ett par månader och förlora förmågan att gå. Då svarar han: gå ned så mycket i vikt som möjligt. Alltså jättetjock är jag inte 184 cm och 96 kg tycker jag själv är helt okej. Men visst lovar jag att banta. Fast jag hatar bantning som koncept.

Åh, vilken av alla underbara metoder ska jag välja då? Sunt förnuft väljer jag. Jag är ändå forskare. Jag ifrågasätter denna modegrej bantning. Så detta är min metod som (tada!) har på fyra veckor fått mig att gå ned 7 kg .

Ät mindre. Ät inget onödigt socker och fett. Ät hellre vegetariskt än kött.

Thats it! Jo, lite hungrig har jag varit ibland. Och ja, när jag veckohandlar mat så krävs viss karaktär att gå förbi chips och glass och brieostar. Men var det svårt att gå ned 7 kg på 4 veckor? Nej. Inte så att det förtjänar ens att nämnas i lunchrummet på jobbet. Tänk om folk kunde knipa truten om alla bantningsideer! Vad skulle folk prata om då?? Träning förstås. Mitt andra hatobjekt. Därför, och bara därför, ska jag nu börja träna! Vad ska jag träna då? Cross fit? Spinning? Aerobics? Ultramaraton? Ni vet svaret! Sunt förnuft! Jag har köpt två 4kg hantlar och ett par gymnastikskor.

Vi ses på beach 2035!